Klartecken från Larsson efter sjukhusbesök | + Renault Motorsport Sverige

Hålla där, Peter Larsson, 45 år, Clio Cup-premiärens otursgubbe nummer 1 på Gelleråsbanan utanför Karlskoga i lördags.

Hur mår du i dag (söndag)?
– Jo, det är bra.

Det som såg ut att bli din bästa racehelg i karriären slutade i stället med ett besök på sjukhus. Du gjorde ditt bästa kval och erövrade ruta tre i det första heatet. Ändå fick du starta bland de sista! Vad hände?
– Det började regna och tävlingsledningen hängde ut skylten wet race. Då tog vi för givet att man skulle köra på regndäck och bytte, men man får ju välja så det blev lite tveksamheter och killarna i teamet resonerade fram och tillbaka. Men när molnen skingrades och solen tittade fram började alla lägga på slicks igen och då bytte vi också. Vi fick två minuter på oss, men helt plötsligt skickade de ut alla på banan. Det som var lite konstigt var att de visade två minuter med fingrarna, men då sa han borta vid flaggposten att nu ska ni ut. Där stod jag med två regndäck och två slicks och då var det inte mycket annat att göra än att fortsätta. Vi fick byta färdigt och sedan skickade de ut mig och Johanna Jovér, som heller inte hunnit byta tillbaka i tid, sist i fältet efter det första formeringsvarvet.

I ett händelserikt race där många hade bekymmer på det blöta underlaget avancerade du till sjunde plats och klockades dessutom för tredje bästa tid i racet – och erövrade därmed tredje startposition i det andra heatet.
– Det kändes klockrent. Jag var aldrig av eller snurrade. Jag körde ganska lugnt i början för att komma igång och sedan stod jag bara på. Jag hängde på Linda Johansson och låg några meter bakom henne ganska länge. Jag var väl nära att försöka gå om, men jag ville inte riskera något och var ganska nöjd med att ligga och jaga. Det gav mycket träning och kändes bra.

I det andra racet för dagen hade du verkligen chans att ta revansch, men så försvann du redan på formationsvarvet!?
– I startkurvan gick jag in med lite för hög fart. Jag ville värma upp däcken rejält och det bara toksläppte bak. Jag gled ut i gräset och fastnade i ett dike alldeles intill banan. Jag hade i bakhuvudet att jag tidigare varit lite för försiktig i början. Kör man för dåligt i uppvärmningen finns det en risk att det händer något i starten i stället.

Hur gick dina tankar när du satt där i bilen – i diket?
– Då ville jag bara därifrån kan jag säga. Det var värre än däcken i det första heatet för i det hade jag ju i alla fall chansen att köra upp mig.

Eftersom du är förlamad från bröstet och nedåt fick du sitta kvar i bilen till racet var över. När du och bilen bärgats tillbaka till depån tog sjukvårdspersonalen hand om dig och det blev transport i ambulans till sjukhuset i Karlskoga. Det såg lite dramatiskt ut. Hur mådde du?
– Jag åkte på den där bärgningsplåten och där gungar rätt bra. Jag tappade färgen och Patrik Skoog i teamet trodde att jag hade blivit sjösjuk. Sjukvårdspersonalen reagerade på mitt bleka ansikte och då var det bara att göra som de sa. Bärgaren släppte för övrigt ner mig vid besiktningshuset framför alla andra och det kändes inte så där jättekul direkt.

Vad hände på sjukhuset?
– Där gjorde man en CT-röntgen på ryggen för säkerhets skull. Vad de såg var att jag brutit nacken en gång, men det var inte i går (skratt). Dessutom konstaterade de att en kota var sprucken, men när det kan ha hänt har jag ingen aning om. Eftersom det inte var någon svullnad eller ömt så är det troligtvis en gammal, läkt skada. Men jag tänker nog kolla med ytterligare en läkare för att få två bedömningar.

När var du och familjen hemma i Trollhättan?
– Inte förrän halv tre på natten.

Men någon dags distans till premiären – vad tar du med dig från Gelleråsen?
– Känslan av att kunna prestera. Jag var ju fyra hundradelar bakom fjolårets SM-tvåa Robert Helling och det är så man får gåshud när man tänker på det. Det är skithäftigt. Det är en underbar känsla att all träning och alla funderingar gett något.

Premiären var också din första tävling som en del i PFI Racing, ett team som även driver Henric Skoogs (som vann dubbelt på Gelleråsen) och Johanna Jovérs bilar. Hur kändes det?
– Jättebra. Det blir en helt annan grej när man är tre. Man resonerar och delar erfarenheter. Sedan tar det ett tag att lära sig släppa allt med bil och tekniska saker. Jag är ju van att alltid jobba själv och vara där och styra och bestämma.

Vad är din målsättning i Clio Cup i år?
– En pallplats ska jag ha i alla fall. Sedan är det att lära sig så mycket som möjligt, att utvecklas. Det är det som är det roligaste.

Arkivbild.
Foto: Tony Welam/Renault